I blnd kan jag tycka det är skönt att vara ensam, men ofta känns det jobbigt att vara ensam, kan ju inte kräva att mina barn alltid ska finnas, dom har ju sin egna familjer och aktiviteter för sig, så inte har dom lust att släpa med sig morsan hit o dit, det förstår jag mycket väl.

Ibland känner jag att jag bara tränger mig på, ok jag kollar alltid om dom ska vara hemma osv, men vem vill egentligen ha morsan springandes hos sig var och varannan dag. Får nog kanske sluta med det, acceptera att mitt liv kommer att bestå av ensamhet.

Efer allt jag gått igenom har jag svårt att släppa in okända människor i mitt liv, jag litar inte på folk, det ska låta så bra, men i slutänden blir jag bara sviken. När ska det bli min tur att få leva ett normalt liv ??  Jag vet att det aldrig mer kommer att bli så igen, det har ju jag fått efter många år av psykiskt hånande.

En önskan jag har äär kunna träffa en kompis här uppe som jag känner att jag kan lita på, och kunna umgås med, men det är bara en dröm som aldrig kommer att slå in. Så jag får fortsätta mitt ensamma liv.