Nu är det ca 1 månad kvar innan jag får börja använda armen och sakteliga börja belasta den, men den här tiden känns vääääldigt lång, men det värsta har jag ju gjort vad det gäller armhelvete, aldrig mer en operation för det här har nog varit den värsta resan jag gjort. Men man ska ju aldrig säga aldrig, har ju 2 ben också, är väl dom som står på tur, men då vette sjutton om jag vill vara med mer. Bara återstå att se.

Jag håller på att försöka trappa ner min ångestmedicin, socialstyrelsen som kräver detta, då min medicin kallas "rävgift", men den hjälper mig. Har trappat ner 0,5 mg på morgonen sen ett tag tillbaka, detta ska tas väldigt försiktigt, jag känner av denna minskning, men återstå att se, men annars får jag lämna ett prov på levern för att se hur den kan hantera denna dos jag haft, gör den det kan jag nog få tillbaka gamla dosen. För ett är säkert, det är fan inte roligt att sitta ensam när ångesten bryter ut, men jag vet ju aldrig när den slår till nästa gång. Men som sagt, bara göra som medicin specialisten i Uppsala sa, vi provar och ser hur det funkar, annars leverprovet och medicinen sätts tillbaka. Alternativt en annan sort.

Annars är det väl som vanligt, mycket hemlängtan nu på sommaren, hem till Ivantjärn, men insett att jag kommer nog aldrig mer kunna åka ner, ja om inte nån annan kör och med husvagn. Skulle varit så roligt att få komma hem ett par dagar i alla fall, men ödet är nog att jag inte kommer ner, kommer nog ha svårt att köra bil efter detta med armen eftersom den aldrig kommer bli helt återställd. Men drömma, det kan jag minsann göra.

Nä alla läsare som inte finns, nu har jag "gnällt" av mig för denna gång........... over and out till nästa gnäll tid kommer.