Ja det är lite ledsamt att allt är så som det är nu. Känner mig ensam och deppad, med lite inslag av ångest. Medicinerar för det men nu hjälper det inte fullt ut. Skulle behöva hjälp här hemma en hel dag, vad jag skulle bli glad, det skulle behövas storstädas, nåt jag tyvärr inte klarar av själv, och ingen hjälp finns det att få, ingen som har tid, därför känns det så ledsamt att familjen liksom splittras så som den gör. Visst att alla måste få ha sin egna liv och ägna tid åt sina familjer, men det känns som om "gamla mamma" är bortglömd på nåt vis. Får oftast bara höra att det är ju bara jag som bor här, så det spelar ingen roll hur det ser ut, kanske inte, men jag skulle vilja ha städat nångång, jag är inget svin, men en svinstia ska jag bo i. Ja så känner jag och inget jag kan göra nåt åt.

Det finns ju en som tydligen påpekat att denne inte vill ha mig i sitt liv, ja det är ju dennes vilja och jag kan ju inte tvinga nån till nåt dom inte vill.

Det var väl liksom inte riktigt så här jag trodde det skulle bli, men bara bita ihop och acceptera, finns inte så mycket annat att göra för tillfället.

Over and out !!!!